The Knife - Silent Shout - Skapare webzine , 2006-02-24

Placera Olof Dreijer och Karin Dreijer Andersson i ett skiftande videolandskap mellan solida och transparenta bildytor som innehållsmässigt lyfter fram den stämning som är det vardagliga och enkla men samtidigt med en underliggande subliminal känsla av det vi flyr ifrån. The Knifes turné börjar just efter vi fått höra mästerverket "Silent Shout" sprudla i etern. Jag tyckte "Deep cuts" var överskattad när den släpptes och tycker det fortfarnade, men "Silent Shout" är inget annat än ett rent mästerverk. Orkestrala transframkallande nyanser varvat med mörk grundrytm framhävs i inledande spåret ”Silent Shout”. Skivan lyser av sin närvaro av genialitet in på det nya året, och den kommer att bestå. För bara några veckor sedan blev jag imponerad av Vitalic debutalbum "OK Cowboy". De förenar likväl rock med dansant elektronisk musik, och denna genialitet fortsätter på "Silent Shout", om även med mörkare tongång. ”Na Na Na” är mörk och frusen, men samtidigt skiner Karins förädlade röst fram som en exaltation av våren. Det karateristiska temat som präglar ljudbilden är förenliga med Sabres of Paradise mästerverk; för visst väcker "Silent Shout", "Haunted dancehall" känslor?

Betyg 10/10

Patrik W K

Iron & Wine - Woman King EP - Skapare webzine , 2005-04-23

En låt som jag lyssnat väldigt mycket på i fjol, och även i år är Rufus Wainwright "This Love Affair". Förra årets vackraste låt, och kulmen av bevis för Rufus Wainwright sångröst. Nåväl, jag får lite av samma gåshudskänsla när jag lyssnar på "Jezebel", där Sam Beam tillsammans väver ihop text och musik på ett förträffligt sätt. När det instrumentala invävat med banjos och akustiska gitarrer avtar sjunger Beam:
"Who's seen Jezebel?  Will the mountain last / as long as I can wait? / Wait like the dawn how / it aches to meet the day," over nothing but a few plucked strings, the moment is nothing short of perfect. "Jezebel" är min personliga favorit på denna EP, som på ett sätt känns bättre än "Our Endless Numbered Days". Produktionen är bättre, och Iron & Wine börjar mer och mer kännas som ett band än en Sam Beam singer/songwriter historia. Visst finns paralleller med "Our Endless Numbered Days", såsom "My Lady's House" med en enkel gitarrslinga som inleder, karakteristiskt för för Beams tidigare verk. Musiker som redan nått framgång brukar köra samma race och tills sist stagnera istället för att utvecklas. Här har ni beviset på motsatsen. Det skulle inte förvåna mig om just "Woman King" i ett senare skede kommer beskrivas som ett av de bättre verken av Sam Beam.
     

Betyg 9/10

Patrik W K